Chapter 4: A qoute to remember

Caroline:

- I can't drink wine wearing my glasses... I'm to ugly!


Livet är hårt.

Chapter 3: The first victim of the Changing Climate

Klimatförändringarna i USA har nu skördat sitt första offer. På University of North Carolina, Wilmington, har de största skillnaderna mellan inom- och utomhustemperatur påträffats, och det är också här en 23-årig kvinna drabbats av svåra symtom direkt följande av det växlande klimatet.

- Det här är en mycket allvarlig situation, säger skolans rektor som vill vara anonym. Vi har svårt att veta hur vi ska bete oss under sådana här ovanliga förhållanden. I tisdags, till exempel, snöade det för första gången på sex år här i Wilmington, och snökaoset (ca 0,5 cm snö under 5 timmar; red:s anm.) ställde oss helt ur spel och tvingade oss att stänga skolan. Och just när vi repat oss efter detta, inträffar nu denna fruktansvärda incident. Vi kan inte göra annat än att be om ursäkt, och lova att i fortsättningen stänga av luftkonditioneringen i den berörda kvinnans klassrum.

Offret, en 23-årig internationell student berättar själv vad som inträffat:

- Jag känner mig sjuk.

En utredning av lärarnas kroppstemperaturer pågår, och ett åtgärdspaket kommer att tas fram inom kort.


What's with the aircondition? Seriously? Det är inte ens varmt. Och nu har jag blivit sjuk. Varför kan man inte slå på symtom? Jag känner mig... sjuk.

Stänga av luftkonditioneringen? I wish.

OBS! Det är kvinnan i bloggen som skrivit notisen.

Chapter 2: Victory

Till er som sett möbleringsförslagen på Facebook kan vi bara säga....

We have come up with the awesomest idea ever! Just wait and see.

Chapter 1: Becoming roommates (contains strong language)

Medan Carro pluggar tänkte jag passa på att, för cirka hundrade gången, beskriva vår nuvarande situation. Jag bor i ett rum, cirka 12 kvm stort, som jag delar med Sten Frisk*. Sten är en 18-årig amerikansk flicka, vars intressen framförallt är bibelstudier och att fylla vårt rum med ett flertal vänner och en pojkvän med oerhört långt ansikte. Rummet är genom en osynlig gräns delat i två delar, varav den ena är en härlig** blandning av foton, egenhändigt gjorda kors, citat från bibeln och nyanser av rosa som aldrig tidigare skådats.

Den andra halvan av rummet består av till största delen av ouppackade väskor, diverse shoppingpåsar och en flaska vin demonstrativt uppställd i ett väl synligt hörn på skrivbordet.

Caroline bor i ett rum, cirka 12 kvm stort, som hon delar med Ugly Betty***. Ugly Betty är av obestämbart kön, men påstås vara kvinna - Ugly Bettys uppenbarelse, och då framförallt röst, vittnar dock om något annat. Ugly Betty har misslyckats med i princip allt hon företagit sig att göra sedan hon började på UNCW. Detta innefattar att: ansöka om boende, söka kurser, att hålla ordning på viktiga dokument som ID och kod till postbox, samt att använda dammsugare. Hennes intressen är att dansa, gå i sömnen, dricka Dr Pepper och att vara allergisk mot kryddor (alla, framförallt jalapeños). Nedan följer en beskrivning av Ugly Betty:

Ah, you live with Ugly Betty! She's... funny! ****

En mer ingående beskrivning är överflödig.

Låt mig då berätta om resan till detta underbara rum! I fredags, närmare bestämt för cirka en vecka sedan, möttes jag, Caroline och Erik upp på Arlanda för att ta flyget mot Atlanta. Erik, som inte hade bokat någon platsbiljett fickinte gå på planet med oss övriga resenärer utan fick vänta till sist. Senare framgick det att Erik medan jag och Caroline löste (nästan ett helt) barnkorsord och tittade på fantastiska filmer (bland annat en som Caroline påstår hette Contains Strong Language) placerades i första klass med extra benutrymme och trevlig service. Detta medan vi andra serverades fel dryck och alldeles för ömtåliga hörlurar som jag efter cirka 2% av flygtiden lyckades ta sönder. Efter att ha stått stilla i cirka 45 minuter på landningsbanan för att slösa bort försprånget till nästa flyg vinkade vi i Atlanta av Erik för att sedan dumpa vårt bagage vid ett rullband hos en väldigt mätt kvinna, som inte ville veta vart bagaget skulle. Efter att ha stått cirka 60 minuter på startbanan påbörjades sedan flygningen mot Wilmington, NC, vilken vi spenderade sovandes.

På Wilmingtons flygplats mottogs vi av en välkomstkommitté bestående av Elise och Martin, samt ett frånvarande bagage. Förklaringen att "det beror på vädret" godtogs med viss skepsis, och vi lämnade flygplatsen till förmån för Martin och Elises hus, fyllt av såväl svenska som amerikanska föräldrar, en polis vid namn Timmy och en galen pittbullterrier vid namn Bruce. Elise och Martin tog därefter under de följande dagarna oerhört väl hand om oss svenskar. De hämtade vårt bagage (som garanterat skulle levereras hem till oss) på flygplatsen, visade oss stan, campus och den fantastiska stranden och invigde oss i den amerikanska matkulturen. Dessutom bjöds på en trevlig fest med både football och ladderball, samt kortspel av nästan svensk karaktär, nämligen det klassiska drick-spelet. Efter att Martin konstaterat att "Sweeeeeedes! They are everywhere!!" skjutsade de oss sedan på söndagen till ett mörkt, tyst och stängt campus där vi inte hade en aning om vart vi skulle ta vägen.

Martin & Elise

Efter mycket om, men och vånda lyckades vi dock lokalisera den byggnad som skulle bli vårt hem de kommande månaderna. Väl på plats fick vi en trevlig överraskning så vi insåg att: 1. Vi har roommates, och 2. ja, de är något utöver det vanliga. Övrig iakttagelse var att International House, till största delen bebos av bortskämda, minderåriga amerikaner. Dagen efter, på den första introduktionsdagen, mottog vi ett adresserat, ej ivägskickat (uppenbarligen) brev, daterat den 18:e december, där relativt viktig information gick att finna. Till exempel vart och när vi skulle checka in på campus, samt kontaktuppgifter till våra roommates. Vi tackade, bockade och svor. Vi för nu en hård kamp med Housing-kontoret på skolan om vår rätt till att åtminstone få dela det rum som vi tillsammans betalar 4400 dollar för.

I övrigt är allting Hur. Bra. Som. Helst. Maten är.. inte nyttig, men inte så onyttig som man skulle kunna tro. Åtminstone inte om man har aningen självdisciplin. Denna väntas infinna sig någon gång under nästa vecka.

Campus är gigantiskt och bjuder på en hel del vardagsmotion i form av spring mellan alla tusen byggnader som finns här. Det finns ett grymt fint gym som vi planerar att besöka flitigt med start igår, och vi har redan införskaffat en rad UNCW-kläder. Shoppingen i stan är verkligen trevlig (särskilt Victoria's secret), och vädret är tidvis underbart - 17 grader i januari är allt annat än sådär.

Student Union

USA är för övrigt ungefär som man tänkt sig.

Fullt av mätta människor klädda i personliga kreationer, begåvade med oerhört vänliga sinnen. Vi har vid ett flertal tillfällen fått höra följande, och liknande, mening/ar:

Oh, you're from Sweden! That is so nice! Do you know Thomas?

American poo-poo

Dessutom har vi en professor som enligt sig själv är svensk, men som inte kan prata svenska och som aldrig besökt Sverige. Något vi saknar i USA är dock trottoarer. Här har alla bilar, och endast luffare och weird people rör sig av egen kraft. Trots detta, eller kanske just därför, är det väldigt rent överallt. Alla våra kurser, utom en som vi bytt bort, verkar väldigt bra och inte allt för svåra. Bland de övriga utbytesstudenterna återfinns två killar från Göteborgs Universitet, vilka härstammar från Västerås respektive Borås, det vill säga Carros och min hemstad. Det har sagts förut, och det kommer att sägas igen. It's a small world, but America is big. Very big.

Amerikansk jättekotte

*Sten Frisk heter egentligen något annat.
**Läs: fruktansvärd, hysterisk.
***Ugly Betty heter egentligen något annat.
**** Kvinnlig inneboende i korridoren, 2009-01-05, kl. 21.14

Vad blir resultatet av två dagar med mealplan?

Nja, riktigt så illa är det inte. Än.

On my way

Nu - det vill säga imorgon - börjar äventyret. 

To be continued.